Det har hänt en del sedan jag senast skrev här, det mest nämnvärda att jag lyckats ta ett kliv in i Team Sweden rullstolshandboll. Det är Sveriges representationslag i rullstolshandboll, men man kan också kalla det Sveriges landslag då det består av landets främsta spelare. 

Jag har bara spelat rullstolshandboll sedan jag blev spelande tränare för Funka för livet IF, för ungefär sex månader sedan. Jag har dock alltid haft handboll som intresse och har två bröder som spelat under hela min uppväxt, då utan funktionsnedsättning. Det var här jag började min aktiva karriär när jag var med och tränade med bröderna så gott jag kunde.

På planen hade jag då givetvis mina begränsningar spelandes mot stående långa och snabba killar, men jag var med så gott jag kunde och kämpade för det var kul! Min pappa har en gammal tidningsartikel sparad hemma där jag är med på bild och rubriken är "Niklas visar hur man leker handboll" och det var just det jag gjorde, jag lekte och var med så gott jag kunde och struntade i att jag kanske var lite efter ibland eller att jag kanske inte alltid var så bra i försvaret.

När vi sedan blev något äldre och tempot i spelet ökade så pass att jag i rullstol inte riktigt hängde med så började jag fokusera mig på gymmet. Där körde jag de övningarna jag kunde och märkte fort att jag vart starkare och starkare. Inom kort var jag starkast i tvillingbrorsans lag och då tog jag sikte på att slå grabbarna i storebrors lag som är två år äldre. När jag väl lyckats med det så tyckte inte bröderna det var så roligt att ha lillebror på träningarna längre. Då fick jag leta efter något annat och hittade skolans innebandylag. Där stod jag i mål under ett år i högstadiet innan jag hittade det jag verkligen ville hålla på med, friidrotten.

Bild från en av träningarna med Funka för livet IF

Friidrotten var dock inte ett självklart förstahandsval utan jag ville egentligen hålla på med en lagsport, helst handboll. Men Karlskrona under den tiden jag växte upp kunde inte erbjuda någon form av lagsport för en ungdom med rörelsehinder. Närmsta stad som hade ett lag var Malmö och då var det basket eller kälkhockey som gällde, men tre timmar enkel väg, i bil gjorde det omöjligt. Detta gjorde att det var bara en individuell idrott som gällde, en idrott som jag kunde hålla på med själv utan att förlita mig på andra.

Att idag vara en av spelarna som väntar på besked om jag får vara med Team Sweden och spela inofficiella EM i december på hemmaplan känns nästan overkligt när jag tänker tillbaka.

Handbollen har kommit att bli ett grymt komplement till den ganska monotona friidrottsträningen och öppnar för måna nya spännande utmaningar vid sidan av min hårda satsning mot att bli snabbast i världen i Tokyo 2020!