En händelserik vecka

Allt samman började med en riktigt bra träning tillsammans med laget som jag tränar, Funka för livet IF. Träningen gick bra, hela träningen gick ut på att förbereda oss för vår första träningsmatch dagen efter.

Funka för livet IF´s rullstolshandbollslag

Träningsmatchen var mot Växjö HF´s yngre pojkar. De tränar normalt sett efter oss på onsdagarna men denna gången slog vi oss samman för en match. Det blev ett härligt tillfälle för dem att testa på en ny aspekt inom handbollen och en jättebra möjlighet för oss att träna på att spela match eftersom vi aldrig gjort det innan.


Dagen efter träningsmatchen åkte jag och en till spelare från Funka för livet IF ner till Valjeviken i Sölvesborg för träningsläger tillsammans med Team Sweden Rullstolshandboll. Det lägret var det sista innan vi nästa månad samlas för att spela EM, 7-8 december.

Foto: Jonas Gustafsson

Under andra dagen av lägret skulle vi till min hemstad, Karlskrona, för att köra tester för att se hur träningen gått de senaste månaderna. Jag var tidigare inringd till Sveriges Radio Blekinge under morgonen för en intervju om just rullstolshandbollen och hur det går att kombinera med min satsning i friidrotten.( Lyssna på intervjun här:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=6560940 ).

Efter intervjun åkte jag vidare för att ansluta till laget för en dag med tester, tester som visade att jag tillsammans med mina lagkamrater i landslaget tagit ytterligare steg och utvecklat oss fysiskt, det bådar gott inför den kommande Europa-turneringen på hemmaplan i december.

Foto: Jonas Gustafsson

När det sedan var dags för oss att åka därifrån blev jag kontaktad av SVT Blekinge som ville intervjua mig om samma sak som radion.

Dagen efter avslutades lägret något tidigare för min del då jag på kvällen åkte tillsammans med min flickvän till Ölands idrottsgala för att vara prisutdelare. En mycket trevlig tillställning med härlig underhållning och mycket god mat, ett väldigt fint avslut på en händelserik vecka.

Det har hänt en del sedan jag senast skrev här, det mest nämnvärda att jag lyckats ta ett kliv in i Team Sweden rullstolshandboll. Det är Sveriges representationslag i rullstolshandboll, men man kan också kalla det Sveriges landslag då det består av landets främsta spelare. 

Jag har bara spelat rullstolshandboll sedan jag blev spelande tränare för Funka för livet IF, för ungefär sex månader sedan. Jag har dock alltid haft handboll som intresse och har två bröder som spelat under hela min uppväxt, då utan funktionsnedsättning. Det var här jag började min aktiva karriär när jag var med och tränade med bröderna så gott jag kunde.

På planen hade jag då givetvis mina begränsningar spelandes mot stående långa och snabba killar, men jag var med så gott jag kunde och kämpade för det var kul! Min pappa har en gammal tidningsartikel sparad hemma där jag är med på bild och rubriken är "Niklas visar hur man leker handboll" och det var just det jag gjorde, jag lekte och var med så gott jag kunde och struntade i att jag kanske var lite efter ibland eller att jag kanske inte alltid var så bra i försvaret.

När vi sedan blev något äldre och tempot i spelet ökade så pass att jag i rullstol inte riktigt hängde med så började jag fokusera mig på gymmet. Där körde jag de övningarna jag kunde och märkte fort att jag vart starkare och starkare. Inom kort var jag starkast i tvillingbrorsans lag och då tog jag sikte på att slå grabbarna i storebrors lag som är två år äldre. När jag väl lyckats med det så tyckte inte bröderna det var så roligt att ha lillebror på träningarna längre. Då fick jag leta efter något annat och hittade skolans innebandylag. Där stod jag i mål under ett år i högstadiet innan jag hittade det jag verkligen ville hålla på med, friidrotten.

Bild från en av träningarna med Funka för livet IF

Friidrotten var dock inte ett självklart förstahandsval utan jag ville egentligen hålla på med en lagsport, helst handboll. Men Karlskrona under den tiden jag växte upp kunde inte erbjuda någon form av lagsport för en ungdom med rörelsehinder. Närmsta stad som hade ett lag var Malmö och då var det basket eller kälkhockey som gällde, men tre timmar enkel väg, i bil gjorde det omöjligt. Detta gjorde att det var bara en individuell idrott som gällde, en idrott som jag kunde hålla på med själv utan att förlita mig på andra.

Att idag vara en av spelarna som väntar på besked om jag får vara med Team Sweden och spela inofficiella EM i december på hemmaplan känns nästan overkligt när jag tänker tillbaka.

Handbollen har kommit att bli ett grymt komplement till den ganska monotona friidrottsträningen och öppnar för måna nya spännande utmaningar vid sidan av min hårda satsning mot att bli snabbast i världen i Tokyo 2020!

Paralympics i Rio 2016

För några dagar sedan avslutades världens tredje största idrottsevenemang, Paralympics, som denna gång gick av stapeln i Rio de Janeiro. En tävling som varit mitt mål under fyra års tid. Att jag efter en säsong fylld med sjukdom och otur missade att ta mig dit var min karriärs största bakslag, det var i alla fall vad jag kände efter att jag fick beskedet. Att jag svikit alla mina sponsorer, min klubb, min tränare, alla som trott på mig och mina nära och kära som alltid stöttat mig när jag behövt det.

Men det var tack vare stödet från alla dessa människor som gjorde att jag tog mig ur de tankarna och kom ut på andra sidan ännu mer målmedveten och ännu mer säker på att jag verkligen gjort allt jag kunnat dessa fyra år sedan det förra Paralympics i London 2012 där jag blev 13e man på 100m. Allt jag gjort sedan dess har varit för att förbereda mig så att jag ska kunna prestera bättre i Rio. Med allt detta i ryggen är jag mer taggad än någonsin inför de kommande åren mot Paralympics i Tokyo 2020!

Men tillbaka till Rio. Ni som följde friidrottstävlingarna kanske märkte att jag ändå var med på ett hörn. Det var några veckor efter beskedet att jag inte kom med till Rio som SVT hörde av sig och undrade om jag inte kunde tänka mig att ställa upp som expertkommentator och kommentera friidrotten under Paralympics tillsammans med Jakob Hård. Väldigt överraskad, ärad och lite smått nervöst inför vad som komma skall tackade jag ja.

Att få vara en av dem som förmedlade de otroliga prestationerna som utfördes i Rio och delge all den erfarenhet och information jag samlat på mig under alla år var en grymt härlig känsla. Att sedan få jobba tillsammans med en så otroligt duktig och erfaren kommentator som Jakob Hård och resten av kommentatorerna och gänget som gjorde sändningarna så himla bra, som gjorde det hela ännu mer minnesvärt.

Paralympics i Rio kommer vara något jag minns med glädje, trots att jag inte lyckades helt med det mål jag siktat på under fyra år. Vill passa på att tacka alla som stöttat mig hittills, utan er hade jag aldrig tagit mig så långt som jag har.

Nu är det dags att titta framåt och planera mot att bli så bra som jag kan bli till Paralympics i Tokyo 2020, nu kör vi! :D

Vem är jag?

Mitt namn är Niklas Almers, 24 år gammal. Jag är född och uppvuxen i Karlskrona men bor sedan fyra år tillbaka i Växjö. När jag den 4 oktober 1991 kom till världen några minuter efter min tvillingbror var jag inte riktigt som alla andra bebisar. Jag föddes med ryggmärgsbråck vilket gör att jag sitter i rullstol. Detta har givetvis påverkat mig mycket som person under min uppväxt men jag har aldrig sett det som ett hinder.

Jag har världens bästa föräldrar och bröder. Det är tack vare dem jag är den person jag är idag. Jag har alltid behövt använda mig av min rullstol för att förflytta mig, det är skillnaden mellan mig och mina bröder, men ingen i min familj har någonsin särbehandlat mig för detta. Jag har varit med och lekt och testat gränser som alla andra barn.

Redan tidigt på grundskolan fick jag ett smeknamn, "Rally". Detta för att jag alltid körde så fort jag kunde i korridorerna i skolan. Det fanns regler om att man inte fick springa i korridorerna men jag sprang ju aldrig, så det var aldrig någon som sa till mig. Folk på skolan lärde sig helt enkelt att kolla innan de tog ett steg ut annars kunde det göra ganska ont i trakterna runt hälsenorna.

Under dessa åren väcktes mitt intresse för fart och det har bara växt sedan dess. Under de kommande åren med "Rally" som smeknamn och mitt intresse för fart testade jag så många idrotter jag bara kunde. Allt från att vara med på brödernas handbollsträning, till ridning och simning men hade svårt att hitta det som passade just mig.

Det tog mig sju år innan jag hittade rätt, innan jag hittade idrotten som passade precis mig, nämligen friidrotten. Körde min första tävling när jag var 14 år gammal på Stockholm stadion. Nu, 11 år senare, har jag 26 Junior-VM guld, över 50 SM guld och två svenska rekord. Idrotten har tagit mig flera varv runt jorden och förra året besökte jag den sista kontinenten på listan, Syd Amerika, när jag var i Sao-Paulo, Brasilien, för en tävling.

Jag är så otroligt tacksam över allt idrotten har gett mig, inte bara för möjligheten att se världen utan även för att jag fått träffa så många härliga, likasinnade personer runt om hela världen som nu är mina goda vänner. Det jag är mest tacksam över som idrotten har gett mig är ett självständigt liv. Jag har bott själv i en lägenhet i Växjö i runt fyra år, en sak som kanske låter självklar för många, men som inte alltid varit lika självklar för min del.

På denna blogg kommer ni att få följa mig i mitt äventyr mot framtida mål och utmaningar med friidrotten men också med bakom kulisserna med all träning och annat som krävs för att jag ska lyckas ta mig dit jag vill. Utöver friidrotten kommer ni också få följa mig i mitt jobb tillsammans med Funka för livet!

Ni kan läsa mer om Funka för livet här

Här kan ni se ett av mina race, från Schweiz i våras: